En favoritdikt av en favoritpoet

Dagar

Det finst dagar som nettene knuser som fugleegg på en stor stein
Dagar som lepjar i seg plomma som ei firfisle og snett unna
før du får vakna skikkeleg og kome inn i kroppen på vennleg vis
Dagar som lukkar seg om framtida som ein knytt neve

Og det finst dagar som opnar seg som ein knopp av kirsebærblom
og brettat ut sine kvitre kronblad i solbrisen frå ein stille maimorgon
dagar som får lufta til å gli saman med kjærleiken som om alt var ope
som om det var lov å vise det heile og verta godkjent som den du er

Det finst dagar som glir si skodd inn over steinane og borken på trea
Dagar som lar deg sova lenge og drøyma om hestar og hav
Inne i alt dette finst det ein lengt etter å koma fram til eit hus
som ein straks ser en staden Ein går opp trappa og døra opnar seg

Det finst ein styrke gøymd i strendene og nede i lyngen som gjev meg
kraft til å opna endå ein dag Til å gå langs verdas ytterkantar
og lytt til spovefløyta som dreg sine lange tonar ut over meg
Det finst steg, sand og slike dagar som seier det som må seiast


Helge Torvund
ur diktsamlingen Alt er høy -2007

Utanför mitt fönster just nu

mer behövs inte...

http://www.youtube.com/watch?v=BOByH_iOn88

Skatprat

Dõm sitt der å fundér- skera på marka: ske ma flyge, ske ma sitte, ske ma stau.

Efter influensan

Konditionen börjar återställas. Idag tog jag Nybohovsbacken i full fart. Andfådd när jag nått krönet - men det kändes skönt. Jag var inte helt slut- som för en vecka sedan.

Nytt schema: jag ger mig av innan frukost och efter bara ett glas äppelvatten. Så bränner jag lite kalorier när jag ändå är i farten.

Naturen ännu så vacker med skimrande ormbunke och renfana med sina gyllengula knappar som fortsätter att blomma trots sena hösten.

Väntetid

" Tills ljuset hann upp mig
och vek ihop tiden."

slutraderna ur dikten Namnteckningar
av Tomas Tranströmer
Den stora gåtan. (2004)

Coyote förälskar sig i en stjärna (Klamath)

På den tiden var Coyote en Coyote-ande. Han var människornas vän; de var kusiner och talade med varandra. Coyote älskade natten – natten lång satt han och betraktade stjärnorna. Det fanns en stor stjärna, vackrare än både månen och solen. Han var kär i den stjärnan och brukade tala till henne, natt efter natt, ända tills gryningen kom. Men stjärnan svarade honom inte. Hon vandrade över himlen, såg på honom, men sa ingenting.
Coyote blev allt tokigare i den där stjärnan. Han hade lagt märke till att hon, när hon vandrade över himlen, alltid passerade mycket nära toppen av ett visst berg, så nära att det därifrån skulle vara lätt att röra vid henne. Coyote satte iväg så fort han kunde, långt, långt bort tills han utmattad stod på toppen av berget vid det ställe som stjärnan alltid passerade. Han vågade inte somna, för då kunde han ju missa henne, utan han satt och väntade.
I skymningen såg han henne komma. Hon var mycket vacker. Nu kunde han se att hon och de andra stjärnorna dansade. De dansade framåt över himlen! Coyote väntade. Hans hjärta höll på att tränga sig ut ur kroppen på honom, men han höll sig lugn. Stjärnan dansade allt närmare och till sist kom hon till berget. Coyote sträckte sig upp så långt han kunde, men han nådde henne inte riktigt. Då bad han henne att hon skulle räcka honom handen. Det gjorde hon, och tog hans tassar i sina händer.
Sakta dansade hon bort med honom, upp från berget, långt upp i himlen ovanför jorden. Det svindlade i huvudet på Coyote, och hjärtat fylldes av skräck. De fortsatte allt högre upp i himlen bland alla stjärnor. Det var bittert kallt och alldeles tyst. Ingen av stjärnorna sa någonting. Coyote tittade nedåt och skräcken förvandlade hans hjärta till is. Han tiggde och bad att stjärnan skulle ta honom tillbaka till jorden. När de var längst upp i himlen släppte stjärnan taget om Coyote. Under ett helt månvarv föll han, och när han kolliderade med jorden bildades det en stor krater. Hans blod förvandlades till vatten och blev till en sjö. Detta är Crater Lake i Klamath-indianernas land. När du nu hör en Coyote som talar till stjärnorna på natten, så skäller de på stjärnan som dödade deras far.

En gammal indianlegend i översättning av Lars Nordström
¤
Legenden landade i min mailbox efter en resa under stjärnehimlen från det stora landet i väster. Som färdkamrat med våra nutida himmelsresenärer.
Varmt Tack till Lars som bjuder på denna stjärnlegend från Oregon.

Flott och spännande

Landningen på planerad tid; 9.44 AM dvs 15.44 sv. tid och himlen så blå och Atlantis så vacker där den kom från rymden och svängde in i en stor cirkel innan den gick ner på landningsbanan på Kennedy Space Center i Florida:

http://www.nasa.gov/multimedia/nasatv/index.html

Det känns skönt att vara på jorden igen... ;)
(foto: Katta- directly on the spot)

Det kom ett mail -igen...

¤
Det kom en förfrågan från ordföranden i Värmlandsoperans sinfoniettas vänner, Göran Almqvist i Karlstad, om en dikt jag skrev in på min blogg förra hösten. Dikten, "Höstorgel" - skrev jag för flera år sedan.
Göran Almqvist hade hittat den på min blogg, tyckte om den och vill använda den i ett medlemsblad. Sådant blir man ju glad över. Så till jul kommer min dikt att läsas av glada musikaliska värmlänningar:)

Tankar för dagen

Thanksgiving Greetings from Cape Cod

"Gratitude unlocks the fullness of life. It turns what we have into enough, and more. It turns denial into acceptance, chaos to order, confusion to clarity. It can turn a meal into a feast, a house into a home, a stranger into a friend. Gratitude makes sense of our past, brings peace for today, and creates a vision for tomorrow."

On the behalf of all of us associated with Addison Art, I offer you my sincerest gratitude. Your patronage allows us to continue to be a vibrant member of our country's art scene and a supportive member of our community.
Wishing you and yours a wonderful Thanksgiving, Helen

Bilden av huset är målad av Mary Moquin.
Hon är en konstnär som bor i Sandwich på Cape Cod med sin familj. Hon målar ofta öns föränderliga natur där sand och vind formar om. Samt gamla hus, tomma hus, hus med minnen, former och färger - hus som väcker nyfikenhet.

Thanksgiving

TACK säger jag till Åsa den gotländska idrottstjejen som både springer fort och fotograferar ön och havet, och som tycker att min blogg inte är lik någon annan blogg... -så jag får en "best blog award" av henne.

TACK säger jag som fortfarande känner av influensatröttheten och kämpar för att återta både ork och motion, nu fick jag en liten energikick.

MEN egentligen är nog alla bloggare värda både beröm och hjärtan- själv är jag glad över att det finns läsare som uppskattar det jag skriver om.

Eftersom man firar Thanksgiving i USA idag, jag fick en så fin konsthälsning från Cape Cod i morse, så kom jag att tänka på en annan kul musikalisk hälsning jag fick från USA för flera år sedan. Den gjorde lite succé då vill jag minnas- så nu blir det da capo:
http://www.youtube.com/watch?v=7p2Fk3kN6jw

Drömmaren

Det här gamla tidningsomslaget från 1909 tittar jag ofta på. Känner att det är nog jag som flyger i drömmen, under fullmånen och i den röda klänningen - den som Totta sjöng om. Och stjärnstoff sprids över jorden. En märkligt vacker bild. Så annorlunda.